Detta har hänt: Vi lämnade motorcykeln på hotellet i Hoi An och tog en taxi till flygplatsen i Da Nang. Darifrån flög vi tillbaka till Saigon för att möta Erik som anlände samma dag från Bangkok. Tredje gången i Saigon och vi börjar känna oss hemma där nu. Det var soligt och varmt vilket var ett väldigt efterlängtat avbott från regnet. Efter två dagar i storstan tog vi en buss till Mui Ne Beach för att bada av oss. Mui Ne är bara en gata med hotell och en lång sandstrand, kanske inte så jätteintressant i längden men det bjöd på grymt väder och grymma vågor. På eftermiddagarna blir vågorna för stora att bada i och då kryllar det istället av vind- och kitesurfare.

Härifrån buss till Nha Trang där vi stannade en natt för att sen åka nattbuss till Hoi An för att hämta motorcykeln igen. Erik åkte till Boun Ma Tout för att träffa några vänner han lärde känna på förra resan. Det tog tretton timmar till Da Nang och sen en timme med skranglig lokalbuss till Hoi An. Lokalbussarna kör med öppen dörr och stannar knappt när någon ska på eller av. Det står en man vid dörren som hjälper till att kasta av eller på passagernarna och deras bagage. Klockan var ungefär sju på mogonen när vi hämtade motorcykeln och det var fortfarande kallt och regnigt. Vi hade på oss alla kläder vi hade med oss när vi åt frukost och sen körde kustvägen norrut över Hai van passet till Hue. Här spenderade vi två nätter men det var kallt och regnigt och vi kände oss lite missmodiga. Det kändes som att det aldrig skulle bli sol igen. Dessutom provade vi en traditionell rätt från området som visade sig vara en vit, halvt genomskinlig slembobba med en räka med skal på innuti. Det var inte gott. Inte kul.

Sen vände det! När vi åkte från Hue var det strålande sol och vi åkte genom underbar natur upp till gamla gränsen mellan nord- och sydvietnam vid Ben Hai river, såg tunnlarna i Vinh Moc (23 meter under marken där 600 personer levde under kriget), övergivna militärbaser, berg, djungel, floder och vattenfall. Vi körde söderut efter gränsen till laos efter det som en gång var Ho Chi Minh trail som användes av viet cong för att transportera folk och diverse krigsutrustning mot Saigon. Det är väldigt vackert och ofta är man ensam på vägen. Man får sicksacka mellan vattenbufflar och krumma kvinnor som bär stora korgar med okännt inehåll, ibland gräs eller pinnar. Då och då kör man genom byar med massor av barn som ropar och vinkar.

Nu har vi kommit ner till Pleiku där vi mött upp Erik igen. Igår var vi ute och åt tillsammans med två vietnameser som Erik känner. Middagen bestod av bla sniglar, groda, bläckfisk och orm. Efteråt ett privat rum med högst seriös karaoke på högsta volym. De har västerlänska låtar också men det är lite si och så med stavningen av texten. Bla sjöng vi "We are the phampions" and en låt med gruppen "Dixie Chicken".

Imorgon kör vi upp till Kon Tum och sedan upp till Hue igen för att fira det vietnamesiska nyåret (Tet).